Jag skulle aldrig ha en blogg...

I'm not asking for an easy time But I'm asking for a meaningful life

Alldeles för ungt, alldeles för tungt

Kategori: Allmänt

The Tivoli.
Fina, omtyckta, viktiga, klassiska, härliga, älskade, magiska, oförglömliga The Tivoli.
Mitt The Tivoli.
Allas The Tivoli.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Och jag vet inte riktigt heller hur jag ska sluta. Det jag vet är dock att veckans konkursbesked inte var så jag ville att sagan om The Tivoli skulle sluta.
1996 – 2017. Alldeles för ungt, alldeles för tungt.

Mina första minnen från Ångfärjestationen härstammar från tiden efter det att lokalen slutade vara just Ångfärjestation. Och innan det för mig blev det pampiga hus där min fascination och mitt intresse för livemusik fick liv.

På den tiden låg Tropikariet med deras olika djur vägg i vägg med The Tivolis lokaler, i det som senare blev Cirkus-avsnittet om jag minns rätt. Jag var nog bara på Tropikariet en eller kanske två gånger när det fortfarande låg där, men jag kommer ihåg att en av anledningarna till att Tropikariet flyttade upp på Stattena var att hajarna och/eller deras akvarium stördes och påverkades av basdunket och nattlivet från rockklubben intill. (Tänk att jag några år senare också skulle påverkas av basdunket och nattlivet som erbjöds, närmare än så kommer jag nog inte någon likhet med hajar.)

Jag har för mig att jag blev ledsen när Tropikariet skulle flytta, utan att ha någon egentlig koppling till vare sig Tropikariet eller The Tivoli vid den tidpunkten. Men med facit i hand blev det ju bättre för båda parter när det blev som det blev.

 Säkert! med Annika Norlin

Ett annat av mina första minnen från The Tivoli, utan att ens ha varit där, kommer från det som antagligen var en Helsingborgsfestival. Pappa tog med mig för att titta på Joddla med Siv, kultbandet från Hässleholm, som spelade på en scen på Hamntorget mellan Sundsbussarnas terminal och The Tivoli. Vi stod i folkmassan, upptryckta mot väggen på Ångfärjestationen och lyssnade.

Närmare än så hade jag aldrig varit förrän det var dags för min första konsert inne på denna klassiska rockarena. Året hade blivit 2003 och jag var 15 år. Hösten innan, 2002, hade Melody Club släppt hitlåtarna Palace Station och Electric och skulle på turné, en turné som givetvis innefattade The Tivoli. En klasskompis frågade om jag ville följa med henne på konserten och det ville jag, och från den kvällen när The Tivoli var knökfullt med konsertbesökare, främst i vår ålder, var jag fast för The Tivoli. Vilken fantastisk rockklubb, man kom verkligen nära bandet. Och det fanns ju en balkong också, skitcoolt! Tänk om man skulle våga sig upp där nån gång.

Melody Club återkom på hösten samma år, det gjorde även jag, men då var det knappt hälften så mycket folk. ”Ni är inte många men ni låter som en hel armé”, skrek Kristofer Östergren. Well, det kanske inte var helt sant. Men han försökte i alla fall. Och om man försöker, så lyckas man.

År 2002 hade även ett annat band sin början. Nere på Elinebergsskolans fritidsgård satt det en lapp om att det bandet skulle spela på Högastensskolan, i deras nya idrottshall. Jag frågade fritidsledaren (jag tror han hette Daniel och att han sedermera spelade med Christian Kjellvander på Sofiero) vilka det var och han började sjunga på nån låt som gick något i stil med ”We’re not living in America”. Hmm nja, nej det lät inte som något för mig och jag dissade den konserten. Ett halvår senare spelade bandet som hette The Sounds på ytterligare ett fullknökat The Tivoli och jag var ju givetvis där och röjde. Jag köpte min The Sounds-tröja den kvällen, en tröja som jag fortfarande har kvar och har på mig på deras konserter. 14 år senare, och den hänger med. Dessutom var jag med på en bild i tidningen dagen efter konserten, jag tror det var Kvällsposten som på den tiden bemödade sig med att besöka mindre, lokala spelningar med både reporter och fotograf. Lite bitter att jag missade spelningen på Högastensskolan, men det är en rolig historia att berätta i efterhand.

”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel: Lev med det”, som Markus Krunegård sjunger. Han har såklart också varit på The Tivoli, men honom har jag inte sett där. Inte någonstans förresten. Tyvärr.

Det var alltså inne på The Tivoli som jag upptäckte och fastnade för livemusik. Musik har jag alltid lyssnat på, tack vare mamma och pappa. Men bortsett från något Rocktåg när jag var liten och Joddla med Siv-konserten, är livemusiken något jag hyllar mig själv för att ha hittat. Sen har ju klart min klasskompis en liten del i det som tog med mig på Melody Club, men ändå. Jag fick till exempel inte följa med på Gyllene Tiders återtåg 1996 för att jag var liten…

2003 skulle det spretiga indierockbandet bob hund ta en längre paus och inte spela ihop på flera år, sa dem. Deras sista spelning, kanske någonsin, skulle göras på The Tivoli och den fick jag ju inte missa. Efter det skulle bob hund sjunga på engelska och byta namn till Bergman Rock, och bandmedlemmarna skulle hitta nya artistnamn som till exempel Jöns Jönsson (Jonas Jonasson) och Lille Thomas (Thomas Öberg). Det blev en klassisk bob hund-spelning med ett enormt sjukt ös rakt igenom, som sig bör. Det var innan Thomas Öberg hade hittat sin ansiktsmask, men det var trafikkoner, klättrande på förstärkare, stagediving och galenskaper. Dessutom tror jag att Mats Andersson fortfarande satt bakom trummorna, innan han tappade bort sig själv och blev en blomma på ett brinnande fartyg. Musikmagi, helt enkelt. Inte konstigt att man blev kär.

Dagen efter bob hund-spelningen, och dagen före julafton googlade jag fram, rullade en gammal vit turnébuss in framför The Tivolis huvudentré.  Det var premiär för just Bergman Rock och jag fick möjlighet att träffa bandet och få ett signerat exemplar av deras debutskiva.

The Tivoli blev med åren för mig något som lockade. Allt från lokalerna, stämningen, folket och musiken.  Inte bara livemusiken, men även deras nattklubbsmusik. Med tre golv blev det även tre olika klubbar med olika musik på alla golven. Vinylbaren med rocken, stora golvet med hiphop och r’n’b och så schlagerbaren med… ja gissa själva.

Och om vi håller oss kvar vid gymnasietiden så var även Popkorn, den lokala talangjakten/bandtävlingen ett stående inslag att besöka. Med vänner som spelade i olika band var det naturligt att gå dit och stötta dem, och att hitta nya band att följa. Att få komma hemifrån och lyssna på livemusik en onsdagkväll under hösten och vintern, det var en fin tid med mycket bra musik. Närproducerat och ekologiskt, om man så vill.

Joddla med Siv, en av gångerna

Bredden och utbudet som The Tivoli alltid har erbjudit är helt otrolig. För mig är The Tivoli mer än bara konserter.  Det är upplevelser, känslor, tonår och ungt vuxenliv. Det är bruncherna, juldagarna, studenten och stand up comedy.

Jag minns också några av de andra satsningarna The Tivoli gjort. Att sätta upp en minifestival på perrongen på baksidan av huset till exempel. Med The Sounds och The Ark som huvudakter samt ett antal mindre artister minns jag en sommarkväll där en ung tjej hoppade över kravallstaketet och kramades med Maja Ivarsson under en hel låt.

På perrongen satsades det även om på storbildsvisning av fotbolls-VM 2006. Det blev ju ingen succé för Sverige, men jag minns matchen mot Paraguay. Sverige kom i ett anfall, gjorde ett inlägg som ledde till mål och Sveriges enda vinst i den gruppen. När matchen var slut kom Ola Selmén och/eller Nic Schröder utspringande från The Tivolis stora golv och ut framför storbildsduken, givetvis jublande med ett stort leende och skrek: ”JAAAA!!! Nu kör vi livemusik!” och så dök någon konstig snubbe upp på scen och sjöng en låt om Henke Larsson, Zlatan Ibrahimovic och att Sverige skulle vinna VM. I efterhand har jag fått reda på att den konstiga snubben hette Björn Helgesson och spelar i det fantastiska Björns band. Björn och hans band har varit lite av ett husband till The Tivoli, och en gång fick han äran att vara förband till Love Antell, som efter sin medverkan i "Så mycket bättre" turnerade på bland annat The Tivoli.

Jag kommer inte ihåg alla konserter jag varit på genom åren. Det har blivit några stycken, faktiskt. Jag har sett nämnda Melody Club, Björns band och bob hund. Jag har sett superfina Säkert! där, och snott hennes låtlista. Slagsmålsklubben, Den svenska björnstammen, Eldkvarn, Neverstore, General Knas och Doug Seegers. Min barndomsvän Sebastian Wijk flera gånger, och Dennis Camitz avslutande spelning efter sin 100 dagar långa turné. Men vissa konserter har etsat sig fast hårdare än andra. När Dia Psalma kom på besök och spelade Gryningstid-skivan fick jag både ett plektrum och en trumstock (som de dessutom signerade efteråt). Anna Ternheim har jag också haft förmånen att lyssna på hos The Tivoli. Minns att Helsingborgs Dagblads recensent efteråt beskrev henne som ”androgynt söt”, och så tog jag en bild av henne där hon tittade rakt in i min kamera. Ett fint ögonblick för mig.

 Anna Ternheim

I november 2005, när jag gick i gymnasiet, såg jag både Lasse Lindh och Alf uppträda på samma kväll, i en gemensam headline-konsert. Ganska mycket folk, men inte knökfullt. Jag kände knappt till Lasse Lindh då, utan var där mest för Alf. Efteråt kom de ut och pratade med oss fans och skrev autografer. Och då blev Lasse Lindh överraskad över att jag och min klasskompis Jonas hade köpt förköp; de trodde att alla som var där på den kvällen hade kommit dit spontant och köpt biljett i dörren. Så kanske det var, förutom vi två och kanske en handfull andra. Kul att kunna överraska!

Vissa konserter har verkligen varit mer minnesvärda än andra. Det finns ingen konsert som jag på rak arm kan komma på har varit direkt dålig, men det finns ändå tre som sticker ut lite extra för mig utöver första gången jag såg The Sounds och Melody Club.

- Nic & the Family, en nyårsafton ca 2011. Så kul att kunna sjunga med till alla en guilty pleasure-låtar och fira in nyårsnatten med Hej Monika. Kanske ingen superkonsert i sig, men bättre än alternativet som var att åka tåg till Ängelholm. Nic & the Family, på hemmaplan, det var stort – och sjukt roligt!

- The Arks sista klubbspelning någonsin. Alltså den absolut sista klubbspelningen någonsin, och den näst sista konserten någonsin. Ett av Sveriges viktigaste band i modern tid, ett band med nästan fler hits än ABBA, valde att avsluta på The Tivoli. Det var pampig sorg, storslaget vemod. När Ola Salo kommer in genom backstage-dörren inför sista extranumret och upp på scen med en enorm fjäderkreation och sjunger ”The apocalypse is over” – extremt mäktigt och jag är tacksam över att ha varit där.

- Mars 2011. Min absoluta favorit, Lars Winnerbäck, hade tre spelningar runt om i Sverige  där bara speciellt inbjudna gäster hade fått motivera varför de ville komma och endast de som vunnit var välkomna in. Jag vann inte, men fick reda på att han skulle spela på just The Tivoli. När kvällen kom gick jag till kassan och försökte betala för att komma in men fick nej. För varken 1000, 2000 eller 3000 kronor fick jag komma in… Istället mötte jag en tjej som inte heller kom in trots att hon försökte, och vi satte oss vägg i vägg istället. Från Tivolis egna Vinylbar kunde vi höra genom väggarna att han spelade. Allra bäst ljud var det från toaletten, som liksom var bakom scenen. Det var en fin kväll, så nära men ändå så långt borta.

Men mitt allra, allra finaste, stoltaste och suddigaste minne från The Tivoli är den märkligt magiska Guldfesten som jag själv var med och planerade och projektledde i oktober 2011.  När mitt kära HIF säkrade SM-guldet redan i september gavs vi i supporterklubben Kärnan gott om tid att kunna anordna en rejäl guldfest för helsingborgarna. Vi presenterade idén för Hasse på The Tivoli, han var på direkt. Tillsammans med medlemmar tog vi kontakt med kända musiker från Helsingborg som ställde upp som DJs, sålde biljetter som gick åt som smör i solen, öppnade alla tänkbara dansgolv och ölkranar, fixade en jävla massa helt enkelt. Mycket jobb, men när kvällen för festen kom var det värt varenda ansträngning. Alla var glada, det sjöngs och skrålades och alla var uppe i ett enda stort lyckorus. När spelarna dessutom gjorde oss supportrar sällskap på festen nådde festen sin absoluta peak. Jag drack inte en droppe alkohol den kvällen, för det var ett projekt och en upplevelse jag verkligen ville minnas. Jag tackade nej till en gratis shot inne i köket med motiveringen att detta var något jag ville komma ihåg. Men ironiskt nog är allt från den kvällen en enda suddig, men oerhört lycklig, massa. Alla intryck, alla känslor, alla människor – oerhört överväldigande och ett otroligt stolt ögonblick för mig.

När Helsingborgs stad kom med det urbota korkade förslaget att bygga kongresscentret Saltkristallerna för ett antal år sedan, och därmed hotade The Tivoli, var vi många som ställde upp och kämpade för att bevara Ångfärjestationen. Protestlistor, konserter och insändare. En riktig kamp som vi alla hjälptes åt att vinna tillsammans. Det kändes fint att ställa upp för varandra och för ett gemensamt mål.

Tyvärr gick det ju inte lika bra några år senare och The Tivoli tvingades flytta på sig till förmån för ett annat superdumt inslag på den heliga marken. Men The Tivoli satsade trots allt och gick in helhjärtat med nya idéer, idéer som nu tydligen inte fungerat fullt ut. Men de försökte i alla fall. Och de vågade göra något som inte många andra vågat.

Nu verkar det upp till andra att försöka och våga. För vem ska nu kunna locka stora namn till Sundets pärla? Vem ska fylla Helsingborg Arena med konserter och musikaler? Vem ska se till att fylla Sofiero som Tomas Ledin, Laleh, Håkan Hellström, Gyllene Tider, Veronica Maggio och Thåström har gjort? Vem är det som nu ska få världsartister som Norah Jones, Bryan Adams, Sting, Tom Jones, Leonard Cohen och Bob Dylan att hitta till den lilla fina slottsträdgården i den där kuststaden i södra norra Europa?

Thåström på Sofiero med Fredrik
 
Håkan Hellström på Sofiero med Jonas och Johanna
 

Tack The Tivoli för det ni har gjort med mig och för mig. Tack för det ni har gjort för den lokala, den nationella och den internationella musiken. Tack för allt ni har gjort för helsingborgarna.

The Tivoli 1996 – 2017. Alldeles för ungt, alldeles för tungt.

Någon sorts avreaktion

Kategori: Allmänt

Jag har inte skrivit såhär, i blogg- eller dagboksformat på hur länge som helst. Jag har dock tänkt att jag borde skriva mer, både för att underhålla min egen skrivförmåga men också för att på något sätt kanalisera alla de tankar som flyger genom huvudet varje dag. Rensa, sortera, skriva, radera, repetera. Det känns som att det kan vara lite läge för det nu. Efter gårdagen har de där tankarna som flyger runt både ökat i antal och i hastighet. Ändå, eller kanske på grund av det, är det nog luddigare och svårare än någonsin tidigare.

Bakgrunden behöver kanske inte förklaras, kanske behöver den. Det hela grundar sig givetvis på HIF:s oerhört smärtsamma degradering från Allsvenskan till Superettan som blev en rejäl kick in the head/back/nuts/knees/allt möjligt igår.

Egentligen borde man väl inte vara överraskad. Säsongen har ju varit en enda lång misär med i princip bara två ljusglimtar från mitt perspektiv. Vinsten hemma mot Malmö, och vinsten borta mot Falkenberg. (Att en vinst borta mot Falkenberg faktiskt ses som ljusglimt är förresten rent obegripligt.) Resten har varit rent åt helvete ärligt talat, enorma underprestationer gång efter gång kulminerade igår.

Jag skulle vilja skriva att motivation slår klass. Det hade varit sant, men det faller på att HIF saknade just klass. Så det funkar inte. Totalt utspelade mot ett litet lag som kom trea i Sveriges nästa högsta serie. Inte klass någonstans.

Det är så mycket jag känner, så många olika känslor som blandas i huvudet. Jag känner en enorm besvikelse, kanske är det det tydligaste. Sen är jag arg, ledsen, känner olust.

Jag är besviken och arg på laget och spelarna. Man kan – och ska – kunna kräva så oerhört mycket mer av professionella yrkesmän. Inställningen, kunskapen, passningarna, kommunikationen, kroppsspråk. Det gäller inte bara matcherna mot Halmstad, det gäller under hela säsongen. Det ska vara en ära att representera vår fotbollsklubb i den röda tröjan, jag vet en massa andra personer som skulle göra vad som helst för att få dra på sig samma tröja och spela på Olympia.

Jag är besviken och arg på tränaren. Jag skiter fullständigt i att tränaren heter Henrik Larsson, att han har spelat i en rad storklubbar, vunnit en massa titlar och gjort mycket annat bra i sin karriär. Men det var som spelare. Som tränare är han en katastrofal envåldshärskare och måste bort i rappet. En massa konstiga idéer, ickefungerande matchplaner, spelarbyten som kommit helt fel med fantastiskt dålig timing. Dessutom en extremt dryg approach, nonchalans och ett ego, en envishet och prestige som helt uppenbart gjort mer skada än nytta. ”Tålamod!”, sa du. Vi gav dig alldeles för mycket av vårt tålamod. Vi tröttnade för länge, länge sedan men enades för klubbens bästa och lät dig hållas. Tålamod… Så mycket för det tålamodet. Ta ditt ansvar och lämna, för Helsingborgs IFs bästa.

Besviken och arg på ledningen och styrelsen. Att säsongen sett ut som den gjort kan ju knappast ha undgått någon. Men på något sätt har styrelsen och klubbchef gång på gång uttryckt sitt förtroende för tränare och lag. Frågan är om det fortfarande gäller? Och på vilka grunder? En ordförande som säger att ”ingen kan väl vara rädd för Henrik Larsson?” men som samtidigt sitter högt uppe i samma Larssons knä och kliar honom bakom öronen.

Jag är också besviken och arg på det som hände efter matchen. Jag förstår och accepterar delar av de uttrycken som besvikelsen tar sig. Reaktionerna kommer från en besvikelse och jag är delvis glad. HIF berör och folk bryr sig om klubben, det är väldigt tydligt. Men givetvis fick det alldeles för stora proportioner, och när det går över till våldsamheter går det inte att försvara över huvud taget. Inte alls. Eftersom fler än en part gjorde bort sig i efterspelet lämnar jag det där, det är en ”hönan eller ägget-situation”.

Något annat som också gör mig besviken men framför allt arg, är de människor med ett totalt ointresse för fotboll i allmänhet och HIF i synnerhet som ska komma med sina analyser. Som yttrar sig med sina förnuftiga universallösningar och sina kloka fördömanden så fort något negativt hänt. Att ni har mage att kritisera och kommentera något som för er är ingenting, men för så många andra är så oerhört mycket, det kommer jag aldrig att acceptera. Jag skulle aldrig lägga mig i att kommentera era livsval eller era intressen, för de är just era. Om ni dessutom uttryckligen väljer att upplysa om ert ointresse eller okunskap om det som är mitt intresse, ja ni hör ju hur patetiskt det låter.

Det har varit en jävligt grå, trist, ledsam, regnig skitdag idag. På så många sätt. Och säkerligen komma det fortsätta vara så ett tag framöver. Och så måste det få vara. För såväl sorg som chock är en process. Och det måste få ta sin tid att läka. Snälla respektera min sorg, och min chock. Och för allt i världen, låt bli att skämta om degraderingen (helst för alltid, men åtminstone i några veckor) och ge blanka fan i att ställa mig den otroligt dumma frågan om jag var en av de maskerade som var inne på plan med bengaler och luva för ansiktet. Det är inte ens lite roligt.

- - - - -

Det har blivit ett mörkt och kanske inte så kul inlägg. Men det är så det känns just nu. Mörkt och inte alls kul. ”Det är vad det är”, som någon gråhårig man sa några gånger under året.

Till HIF 2017 vill jag se att ett stort antal positioner entledigas och att en stor del av lösningen på den här skiten sker med nya, unga, lokala och egna spelare. För att kunna locka (tillbaka) både publik och sponsorer. Jag tycker själv det är mycket roligare att titta på spelare från närområdet ta på sig den röda tröjan, än att se legosoldater från när och fjärran ställa in sig och banka sig över klubbemblemet så fort de lyckats göra något litet lyckat. Eller för den delen se samma legosoldater gråta krokodiltårar i mittcirkeln. Med andra ord söker jag något som ÄR äkta, och inte bara blir spelat äkta.
En grundstomme med nuvarande spelare som Jonathan Larsson, Calle Johansson, Jonathan Olsson, Alexander Achinioti Jönsson. Låta Moustafa Zeidan, Alex Timossi Andersson och Max Svensson få mer permanenta platser i truppen samt värva hem exempelvis ungdomslandslagskaptenen Elias Andersson. Drömmen vore ju att fylla på med två bra målvakter och någon som verkligen kan tillföra ”det lilla extra”. Men de drömmarna stannar antagligen bara vid drömmar.

- - - - -

Jag har sagt till mig själv att inte skriva eller göra saker i affekt, och jag har verkligen försökt. Jag känner att denna text ändå kan verka osammanhängande, ostrukturerad och utan någon röd tråd. Men eftersom det handlat om Helsingborgs IF anno 2016 så känns det på något sätt ändå väldigt passande.


Sorry att det dröjt, har varit upptagen med livet

Kategori: Allmänt

Ursäkta att jag inte skrivit på länge. Jag har varit upptagen med livet.
 
Hehe jag såg nu att jag inte skrivit sedan Lucia. Så längesedan trodde jag inte att det var, faktiskt. Men då får jag väl desto mer att berätta nu. Ska försöka att plocka fram några händelser som hänt. Har garanterat glömt hälften.
 
Julafton
De senaste jularna har haft sina traditioner, men efter förra året blev det lite mer flytande och oklart. Denna julen började först med att mamma, pappa och Inger kom hit till mig och fikade lite och vi hade julklappsutdelning. Spontanköpt glögg, pepparkakor från jobb och knytkalas-lussekatter dög gott och väl.
Efter fikan här hemma åkte jag snabbt till mormor och Walle. Walle skulle fira jul på sitt håll med hans barn och barnbarn, medan jag, mamma och mormor åkte till mina kusiner i Mörarp. Det var verkligen jättelänge sedan jag träffade dem och det var faktiskt trevligt även om det blev ett snabbesök.
Julaftonens "huvudakt" var ananrs firande hos mina andra kusiner, eller åtminstone hos min faster Lena och hennes sambo. Bara en av mina kusiner på den sidan var närvarande, men skulle sedan iväg och jobba. Trots det blev det en bra kväll med bra sällskap, lite Karl-Bertil Jonsson och god mat. När jag sedan skjutsade min kusin till jobb passade jag på att åka hem efteråt och spendera sista tiden ensam.
 
Dagen efter, juldagen, körde jag upp till Emma och vi firade lite jul tillsammans hos henne. Det blev julklappsutbyte, filmtittande (-sovande) och god mat även där. Jag fick biljetter till P3 Guld-galan och en fin tavla med bilder på oss två på. Sammanfattningsvis var det en bra jul, även om det blev lite sönderryckt på grund av att jag var tvungen att jobba på fredagen.
 
Nyår
Nyårsafton 2013 blev en parmiddag som spenderades hemma hos mig. Jag & Emma, Lars & Doris och Robbe & Linda strålade samman och hade galej. Vi delade upp matlagningsansvaret mellan oss, förrätten stod Robbe och Linda för, jag och Emma hade hand om huvudrätten och Lars och Doris meckade ihop efterrätten. Det var första gången som både Emma och Linda träffade övriga i vårt lilla "gäng", men allting flöt på utmärkt. Efter lite mat, lite spel, lite dricka och umgänge slog klockan midnatt och ett nytt år var här. Vi skålade i billigt mousserande vin, Lars sköt en fyrverkeritårta och jag rev upp ett sår i ansiktet när jag skulle lätta på trycket i en buske intill minigolfbanan. På väg hem från firandet mötte vi brandkåren som var på väg för att släcka en brand i en lägenhet på min parallellgata. Trots det får kvällen summeras som en succé, allt annat är löjligt.
 
Knäskadan
Tränings- och rehab-snacket sker ju egentligen i en annan blogg, Mental Twenty14, men det kan ju vara kul att lite snabbt nämna det även här. Efter en oerhört lång frånvaro från både jobb och träning kunde jag göra comeback på jobb efter sjukskrivningen strax före jul. Rehabövningarna fick jag fortsätta med över jul- och nyårshelgerna och i mitten på januari fick jag äntligen börja träna igen. Vilken lättnad. Det började med hinderbaneträning uppe i Göteborg, där jag dessutom passade på att köpa mig en snygg vårjacka och träffa en kompis på lunch, sedan har det fortsatt. Med Mayhem, med gym och med CrossFit. Kort sagt är det oerhört skönt att vara igång igen, jag saknade det grymt mycket när jag var skadad.
 
P3 Guld
I julklapp av Emma fick jag, förutom en fin tavla, även en biljett till P3 Guld-galan som hölls i Göteborg. Galan gick av stapeln den 18 januari, dagen innan hon åkte till Norge för åtta veckors hotellpraktik. Eftersom Emma tog körkort samma vecka så var det hon som var chaufför och resans första etappstopp var i Kungsbacka. En liten spontanidé med Freeports outlet, där vi gick runt i någon timme, innan vi fortsatte till Göteborg. En mysig liten rundvandring i Göteborgs centrala delar, lite shopping och sedan lunch i Nordstan. I Nordstan var det dessutom någon sorts stavhoppstävling som vi tittade på från lunchbordet.
Vi körde bort till Scandinavium, hittade en perfekt parkeringsplats och ställde oss i kö i kylan. Det var kul att se hur en sådan gala fungerar, det är mycket att hålla fokus på eftersom det händer mycket på en och samma gång. Det var till exempel kul att se hur Oskar Linnros reagerade ner hans ex Veronica Maggio tog emot sitt pris, eller hans reaktioner när hans fd Snook-kompis Daniel Adams-Ray uppträdde. Även att se hiphop-artisternas support och glädje åt varandra när de vann eller uppträdde, sånt missar tv-kamerorna. Och såklart var det fantastiskt att se Håkan Hellström ta emot två pris inne på Scandinavium, hemmaplan liksom.
Bästa artisterna var nog Laleh, Nonono och Daniel Adams-Ray. Lalehs uppträdande ackompanjerades av en ungdomstrumorkester vilket var pampigt, Nonono hade en skön låt och Daniel Adams-Rays energi gillade jag.
Hemresan gick väldigt långsamt, det var extremt snöfall och sikten var undermålig. Men vi tog det lugnt och försiktigt och vi kom hem hela och rena. Tack för en fin dag <3
 
Stockholm
Förra helgen spenderade jag i Stockholm. Fast egentligen känns det som att jag spenderade mer tid på tåget än i Stockholm... Förseningar hit, förseningar dit. Det är nästan så att förseningar var signifikativt för den helgen.
Grunden till besöket var ett styrelsemöte med SFSU som till en början var planerat till lördagen med som pga match mellan Djurgården och Union Berlin blev flyttat till söndagen. Inga konstigheter. Innan jag tog mig till Tele2 Arena mötte jag upp Amanda, som var med på Mayhem-resan till Barcelona i höstas. Vi fikade och snackade lite, löste lite praktiska saker eftersom att jag skulle bo hos henne över natten. Fikan drog ut lite på tiden, pga tågförseningar från Lund så jag blev först sen till mötestiden på Tele2 Arena. Det löste sig dock och jag kom in och mötte upp en del vänner från SFSU och andra fotbollsvänner. Strax innan avspark (15:30) fick vi reda på att matchen var uppskjuten på grund av publiktrycket, och då passade folk på Djurgårdssektionen på att hålla upp en banderoll tillägnad Union Berlins värsta rivaler - Dynamo Berlin - och då bryter helvetet lös. Det hände för mycket för att jag ska återberätta allt, men här finns en länk där det bjuds på en rejäl och objektiv genomgång.
Efter matchen går jag med tre vänner till en restaurang i Hammarby Sjöstad där vi äter och summerar kvällen, efteråt går två i sällskapet hem och jag följer med den kvarvarande personen, en riktig söderkis och hammarbyare, på en liten krogrunda på söder.
Dagen efter bjuds det på lyxfrukost med bland annat cheesecake, innan jag tackar för mig och beger mig mot Stockholms stadion där mötet ska hållas. Efter mötet går vi i styrelsen tillsammans mot en indisk restaurang och äter jättegott. Tiden rusar i väg och jag tackar för mig, skyndar mig bort mot tunnelbanan mot centralen för att ta tåget. På väg hem blir det såkalrt ytterligare förseningar och jag kommer inte hem förrän en timme efter ordinarie tid. Jag satt faktiskt och skrev lite på ett blogginlägg på tåget, men det var för skakigt och jag var irriterad och besviken på allt och alla av förklarliga skäl så det blev inte något bra.
 
Biljardkväll
I lördags var jag bjuden på middag hos pappa och Inger. Några andra vänner var också där, och jag fick leka lite med deras son Kalle. En härlig kille. För vissa började även Melodifestivalen, men då jag gör allt i min makt för att undvika eländet blev det istället en liten kväll ute. Robbe och Linda kom med idén om biljard och jag nappade såklart direkt. Vi började på Bishop Arms medan vi väntade in Lars och Doris och sedan drog vi oss mot Bulls biljard. Vi spelade en sorts turnering där alla mötte alla, och de med flest vinster möttes sedan i semifinal och därefter final. Jag tog mig till final men där blev Lars för svår, bara att lyfta på hatten och gratulera.
Det var hundra år sedan jag spelade biljard, men det är faktiskt väldigt roligt och också väldigt underskattat. Det känns som att en ny biljardkväll ligger nära till hands, men då får gärna Emma vara med och spela också.
Kvällen avslutades på McDonalds, lyckligtvis såg jag att de nu har börjat med en dubbel QP Cheese. Det är matlycka i en papplåda.
 
Avslutningsvis
Jag vet inte riktigt om det finns något mer att skriva om just nu. Har antagligen glömt en del fina händelser men so be it. Det är inte lätt att komma ihåg allt för en gammal man. Men här är i alla fall ett utdrag av vad som hänt i mitt liv den senaste tiden. Är där något du saknar som du vet har hänt så kan du ju alltid lämna en kommentar, så kanske jag kan ta upp det nästa gång jag bloggar. Typ i mitten av april eller något.
 
Bloggens titel har ju fått sin förklaring nu, om inte annat.

Längd och djup

Kategori: Allmänt

Ibland märker jag att folk reagerar ganska starkt på att andra människor skriver att de har det bra, hur lyckliga de är och att det är en sådan stort optimism och att det hela tiden är den oändliga glädjen som framställs. Jag kan i viss mån hålla med, men inte fullt ut. Jag är ju likadan själv. 

Men är det så konstigt egentligen? Och vad är det som är så farligt med det? Som läsare eller betraktare tycker i alla fall jag personligen att det är roligare att läsa om människor som har det bra i sin vardag, än vad det är att läsa om människor som bara skriver tråkigheter och sprider negativ energi omkring sig. Det finns så mycket tråkigheter ändå i vardagen, i livet och runt omkring oss. 

Samtidigt är det ganska inspirerande att läsa om jobbigheter. Inte direkt för att man själv kan parasitera på andras olycka och inse att man själv har det bra. Så elak hoppas jag inte att jag eller någon annan människa är. Nej, istället tycker jag att människor som skriver om jobbigheter, deppighet och olyckor får ett annat djup i sina berättelser, det blir med tangibelt (tack Sports Marketing-utbildningen för det ordet...) och lättare att ta till sig. Sedan är det klart, de djupa texternas genomslag, och läsarens tålmodighet och vilja att läsa de samma, verkar ha minskat drastiskt i takt med att allting nu ska rymmas på 140 tecken. 

Men vem är jag att sitta här och skriva om djup, jag twittrar själv och ofta är det också kortare än 140 tecken. Och så sitter jag där och väntar på reaktioner...

Okej, jag kom kanske en bit bredvid det som jag egentligen skulle skriva om; att det inte är fel att skriva bra saker om sitt eget liv. Men det är kanske ett bevis på att jag också kan vara, åtminstone lite, djup ibland. 

Nåväl. Jag har haft det ganska bra den senaste tiden. Min sjukskrivning går ut på tisdag, och knät känns bättre och bättre. Mina rehabövningar har hjälpt, även om det slarvats lite grann. Jag kan nu gå normalt i trappor, vilket år väldigt skönt. Det blir så mycket smidigare om man kan vara effektiv i trapporna när man bor på fjärde våningen.

Mitt i folks begynnande julstress kan jag nog konstatera att i princip alla julklappar är beställda, klara och levererade av mannen med skägg och röd trikå. Nu har han några stopp färre den 24 december, förhoppningsvis stressar han inte ihjäl sig i år heller och kan leverera även kommande år. 

Jag har även kunnat umgås med Emma en hel del nu, kanske framför allt på grund av sjukskrivningen. Det är jag såklart glad för! Men jag oroar mig lite för hur det ska bli nu när jag ska börja jobba igen. Jag oroar mig förhoppningsvis i onödan, eftersom vi kommer klara det med vilja och lust. 

Träningen saknar jag. Såklart. Och min självdisciplin är ganska så låg när jag går hemma. Jag försöker vara i skogen så mycket jag kan och hinner, värmen och kärleken där är ju värdefull och betydande. Jag har ju för övrigt startat en annan blogg, Mental Twenty14 (http://mentaltwenty14.blogspot.se) där jag ska försöka samla träningsinläggen. 

Idag är det lucia. Och idag tänkte jag passa på att börja spela lite julmusik och äntligen starta julklappsinslagningen. Det är typ sjätte eller sjunde gången jag säger det, men någon gång ska det ju hända. Idag är den dagen. 

Detta inlägget blev nog både längre och djupare än jag tänkt från början. Det kanske blev pundigt, det kanske blev bra. Men det blev i alla fall skrivet. 

En liten snabbgenomgång

Kategori: Allmänt

Hehe, det är ju ganska kul att mitt senaste blogginlägg hade rubriken "Det är mycket nu". Det har sannerligen varit väldigt mycket som hänt de senaste två månaderna. Ganska sjukt att det verkligen dröjt nästan två månader sedan förra inlägget. Men ja, det är ju kanske därför jag aldrig skulle ha en blogg egentligen. Och nu har jag faktiskt två... Men mer om det senare. Det kanske är av intresse vad jag har gjort de här senaste månaderna. Håll till godo!

Toughest Köpenhamn
Tillsammans med ca 35 andra grymma människor från Mayhem Workout åkte jag till Köpenhamn den 12 oktober. Toughest är en hinderbana på 8 kilometer, med ca 50 hinder att ta sig förbi. Hindrena bestod bland annat av att springa i däck, krypa under nät, bada i en istank, ta sig över väggar, över och under pallar, krypa genom rör och att klättra i ringar. Det var en fantastisk dag, hela gänget spred en sån värme att det inte märktes att det faktiskt var en riktigt kall höstdag. Jag tog mig runt banan på 52 minuter och 20 sekunder, med det blev jag överraskande nog tredje snabbast av oss i gruppen. Det hade jag aldrig vågat tro från början och det var nog där min gnista för den här typen av extremlopp verkligen tändes.
På kvällen efter Toguhest hade vi en medlemsfest med Mayhem Workout, med god mat, mingel, dans och en efterfest med Twister-spel. Det var verkligen en minnesvärd heldag med bästa, bästa gänget.

Salou/Barcelona
Knappt en vecka efter Toughest var det dags för ännu ett gott häng med ett gott gäng. Vi åkte till Spanien med Mayhem, för en träningsvecka i Salou en timme söder om Barcelona. Vi bodde på vad som kallades ett fyrstjärnigt hotell, därom tvista de lärda. Det blev många träningspass, mestadels i solskenet på stranden, men vi hade även löpteknik, lite mer gymnastiskliknande övningar med handstående, vi hade långdistanslöpning fördelat på tre distanser, Mayhem Games och framförallt hade vi sjukt kul.
Två dagar spenderades i Barcelona, med både turistande och träning. Vi provade på crossfit-träning och det är ju något jag verkligen vill köra mer av. Såklart missade jag inte vare sig Camp Nou, La Rambla eller Sagrada Familia heller. Även om det var en träningsresa passade vi ungdomar även på att utforska nattlivet i Salou. Turistsäsongen var förbi, men trots det levererades det skapligt i staden, och åtta galna svenskar ägde dansgolvet på Tropical när Avicii pumpade i högtalarna... Det får man bjuda på!
Det var en riktigt bra resa, och man fick även chansen att lära känna människor som man annars bara hälsar på när man tränar, utbyta erfarenheter och historier och knyta nya, djupa kontakter. Jag är tacksam för att jag fick chansen att åka iväg, trots att jag fick offra både en extra dag i Stockholm och en speciell födelsedagskonsert i Örebro. Win some, lose some...

Bulltofta Brutal
Två dagar efter hemkomsten från Barcelona, med träningsvärk och sliten kropp, var det dags för en ny utmaning. Ett nytt hinderbanelopp skulle avklaras, denna gång med riktig terrängkänsla. Bulltofta Brutal var ett sju kilometer långt lopp i Malmöskog, med grenar, stockar, lera, backar och 100 meter vadande i en meterdjup å som hinder. Ingen pardon, bara att ge sig in i buskarna och kämpa! Ett tiotal från Mayhem ställde upp och vi fick starta i första startgrupp. Tiden blev på 39:43, och eftersom arrangörerna missat lite i markeringen innebar det att jag kom i mål som första person från Mayhem. Det får man ju vara nöjd med, även om jag beklagar att Per drabbades...

Lars Winnerbäck
Såklart. En höst utan honom är ju ingen höst. Jag hade tänkt att se honom på hans födelsedagskonsert i Örebro, men det kom en Barcelonaresa i vägen. Men det blev trots det ändå tre konserter som jag kunde så, alla med sin egen charm och med fina minnen från alla tre.
Helsingborg, 26 oktober: Första konserten för mig i höst. Min mamma var med och såg honom för första gången, tillsammans med Emma som jag var på fest hos i somras. Riktigt roligt att kunna kombinera sällskapen så! Konserten i sig var ju också bra, med nya arrangemang på vissa låtar och även klockrena bakgrundsfilmer.
Malmö, 31 oktober: Min ständige LW-vapendragare Jonas hängde med till Malmö Arena, trots att vi kom ganska sent lyckades vi komma långt fram. Det är ju där det händer. Samma låtlista som i Helsingborg, fulla medelålders tanter som förtjänade bakfylleångest dagen efter, norsk sällskap och så hyllningar till gitarristen Johan Persson som dessutom vinkade tillbaka. Fint så!
Halmstad, 3 november: En söndag i Halmstad, vad gör man då? Hänger på konsert såklart, en minnesvärd sådan. Dels en annan låtlista, dels att träffa gamla kö-vänner samt en ny och fin bekantskap* som skapades.

Övriga konserter
Jag lyssnar ju på mer än Lars Winnerbäck. Tro det eller ej. Jag har varit på ytterligare fyra konserter denna hösten, både i Sverige och i Danmark.
Eldkvarn, Helsingborg, 1 november: Ett för mig underskattat band sedan tidigare, men som kommit fram mer och mer nu på senare tid. Jag har ju sett dem live på festival två gånger tidigare, och hade med mig deras 40-årsdvd till Afrika. Men första gången "riktigt" live. En helt okej spelning, men jag saknade de två låtarna jag verkligen gick dit för. Typiskt nog!
The Sounds, Helsingborg, 9 november: De var hemma igen! The Sounds, ett band jag för tio år sedan först viftade bort men som jag sedan dess verkligen älskat. Det bästa band Helsingborg levererat, på en av de bästa konsertplatserna i Sverige. Det blev såklart succé, inte mycket att orda om.
Bastille, Köpenhamn, 14 november: Biljetten bokades tidigt i våras, vilket var tur för hypen kring Bastille har fortsatt. Det var utsålt på Vega, och Bastille levererade hits på hits och en bra visuell show. Det var värt att komma hem kl 01 även om jasg skulle jobba dagen efter.

Årsmöteshelg med SFSU
Svenska fotbollssupporterunionen hade sin årsmöteshelg i Göteborg i mitten av november. Hotellboende, umgäng med andra fotbollssupportrar från hela Sverige på fredagen, intressanta workshops, fest och krogbesök, mitt första besök på en gaynattklubb på lördagen och så ett snabbavklarat årsmöte på söndagen. Jag blev omvald som suppleant för ännu ett år och den övriga styrelsen känns också oerhört bra, kanske ännu bättre än förra året trots en del tunga avhopp. 2014 har förutsättningarna att bli ännu ett bra supporterår i Sverige.

Cykelolycka och sjukskrivning
Onsdagen den 20 november var jag på väg till jobbet, när jag cyklade omkull och föll i backen. En hal högersväng i 90 grader var väldigt hal, jag välte och landade på knäet och blev lite groggy. Två bilar stannade och kollade läget med mig men jag kände mig okej och fortsatte mot jobb, gåendes med cykeln. trettio meter längre fram blev jag jätteyr och trillade omkull igen, med cykeln över mig. Då ringde jag ambulanshjälp eftersom jag trodde jag kunde ha hjärnskakning. Det hade jag inte, men jag hade ont i mitt knä. Tillsammans med ambulanspersonalen beslutades att jag skulle gå hem istället för att bli inkörd till sjukhuset.
Väl hemma hos mamma vilade jag ett tag, innan jag fick ännu mer ont i knät och vi åkte till akuten. Där konstaterades att jag fått en spricka i knäet, en benbit hade lossnat. Resultatet blev kryckor, sjukskrivning från jobb i fyra veckor och träningsförbud fram till mitten på januari. Deppigt såklart, men nu är jag på gång med sjukgymnastik och lite rehabövningar så jag försöker konservera lite form i alla fall. Det är ett viktigt år framför mig, ett år som jag gett namnet Mental Twenty14...

Mental Twenty14
Som jag skrev i början har jag en blogg till nu, och som jag skrev ovan har jag ett viktigt år framför mig. Ett galet år, som det kan bli när gnistor tänds. Kortfattat är den bloggen tänkt att handla om min väg till extremloppen 2014, och ni hittar den på http://mentaltwenty14.blogspot.se.

*"En ny och fin bekantskap"
Jag var på Lars Winnerbäck-konserten i Halmstad den 3/11 och där mötte jag Emma för första gången. Vi hade följt varandra på sociala medier ett tag, Instagram och Twitter, och bestämde att vi skulle se konserten tillsammans. Sedan dess har det rullat på, sjukskrivningen har underlättat för lite tågresor mellan våra städer och ja, vi har blivit ett par. Det är väldigt fint, och det känns såklart bra!

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Detta är lite utdrag som vad som har hänt de senaste månaderna. Vi får väl se hur det blir med skrivandet i fortsättningen, det känns i alla fall som att jag är på gång igen. Vi får se :)

 

Det är mycket nu

Kategori: Allmänt

Det är jättemycket på gång nu. Alltså, verkligen jättemycket. Helt oktober är fulltecknad, lyckligtvis är det mesta väldigt roliga saker som händer och det är ju såklart en fördel. Hittills, efter nio oktoberdagar, har jag bland annat hunnit med att tura (som vi helsingborgare gör/gjorde) och äta fin skaldjursbuffé ombord, etablerat karaoketisdagarna som en "gilla-sida" på facebook, varit ute och sprungit en hel del, tränat Mayhem som vanligt, varit på ishockey i Ängelholm och blivit överraskad av en budbärande ordningsvakt, köpt mig lite mer träningskläder och två par sjukt snabba skor, sett HIF äntligen lyckas vinna igen och dessutom, kors i taket, varit ute på en liten krogrunda på stan. Det är väldigt, väldigt mycket som hänt.

Denna veckan har jag även med mig en ny kollega på jobb, som ska lära sig köra min runda. Det går väl ärligt talat sådär. För det första är jag långt ifrån någon duktig pedagog, för det andra har jag inget tålamod över huvud taget och för det tredje är det frustrerande att inte kunna köra för fullt eftersom man måste ta hänsyn till den andra personen och hens (ja, jag skrev verkligen hen...) otillräckliga kunskap. Det kanske låter drygt, och jag fattar ju själv att hens kunskap till stor del beror på vad jag lär ut. Men det är en cirkel som nog inte lär bli helt rund. En annan nackdel med att jag har med mig en person som ska lära sig min runda, är ju att det antagligen innebär att jag kommer att få byta runda. Jag som trivs så bra där jag kör. Men det är väl som det sägs, "säg den lycka som varar för evigt"... Lyckligtvis är det nu bara två dagar kvar på denna veckan, två dagar med övning som man man väl bara måste uthärda. Nästa vecka kan det ju vara jag som är ny på en runda och ska öva, och då är det ju min kollega som kanske sitter och (tyst) svär åt eller bloggar om mig. What goes around comes around...

Men när veckan är slut är det fortfarande cirka tjugo dagar kvar i oktober. Vad händer på de dagarna? Well, på lördag är det äntligen dags för den sedan länge efterlängtade utmaningen i Köpenhamn; Toughest. Som vi alla har längtat och peppen har bara ökat och ökat i takt med att dagen närmat sig. Cirka 40 personer från Mayhem ska delta i loppet och ytterligare några kommer att följa med som stöd. Det kommer att bli tufft, det kommer att bli roligt och det kommer att bli ett minne för livet. På kvällen kommer ett slitet gäng samlas för en medlemsfest och det ska bli spännande att se hur hög energinivån är efter själva loppet...

Veckan efter, det till säga nästa vecka, ska jag åka utomlands. En veckolångtripp till Salou, utanför Barcelona, står på schemat. En träningsresa ska det bli, med tre pass om dagen i en vecka... En utmaning som heter duga, men det ska bli sjukt kul. Två "lediga" dagar ska vi tydligen lyckas klämma in också, och då lär det bli turistande i Barcelona. Det är också något jag sett fram emot, även om jag inte kan dölja att jag är lite bitter över att missa Lars Winnerbäcks födelsedagsspelning i Örebro. Lyckligtvis ska jag ju se honom dagen efter vi kommer hem från Spanien, så det är verkligen snabba kast. Rakt in i hetluften och med det trevliga sällskapet lär det också bli en kväll att minnas.

Som om en träningsvecka i Barcelona och en Winnerbäck-konsert inte var nog med aktivitet på åtta dagar, har jag anmält mig till ett terränglopp på söndagen där också. Bulltofta Brutal kallas det och är en sju kilometer lång bana med 90% terräng- och 10% stiglöpning. Kan bli ganska maffigt efter alla oktoberutmaningar, men det sägs ju att livet är till för att levas.

Om vi återgår till idag då, så tänkte jag ge jantelagen ett långfinger och berömma mig själv för min insats på träningen idag. För första gången valde jag att delta i Advanced-passet med Mayhem, och lyckligtvis var det konditionsfokus. Konditionen är något jag känner att jag kan hantera, det hade varit värre med styrkefokus. Jag levererade över min egen förväntan, mycket tack vare all pepp från lagkamraterna. Fantastiskt nöjd och glad över resultatet!

Det är som sagt väldigt mycket nu.

Men det är också väldigt, väldigt roligt.

Onsdag 18.9.13 - Hosianna

Kategori: Allmänt

På dagen fyra (långa!) år efter senaste fullängdssläppet från min favorit, släpptes idag äntligen Lars Winnerbäcks senaste skiva som fått namnet Hosianna. I morse, 05:41, fick jag rapport om att skivan fanns tillgänglig på Spotify och när jag steg upp en timme senare satte jag igång skivan till frukosten. Jag hann inte höra hela skivan då, men redan från början fastnade jag för ett citat från låten Monsterteorin som jag gillar.
 
"Du är ensamheten efter ett fiasko
Du är ensamheten efter en succé"
 
Under hela dagen har mina olika flöden i sociala medier fyllts (nåja) av Hosianna-relaterat material. Fantastiskt. Jobbdagen gick relativt fort, jag tog mig hemåt och direkt till postombudet för att hämta ut mina skivor. Vinylskivan åkte raka vägen upp på väggen i mina vinyltavelramar medan cd:n fick vänta på att bli spelad.
 
Ikväll hade jag blivit uppbokad av Mikaela, som hörde av sig och undrade om vi skulle hitta på något. Vi provade glasögonbågar, handlade lite och tillagade tacos och tittade lite grann på Vänner, 2 ½ Men och The Big Bang Theory. En trevlig kväll och välbehövlig paus från vardagen - med lite fredagslyx på en onsdag. Tack för ett bra initiativ!
 
När Mikaela hade åkt hem var det dags. Släcka lamporna, tända ljusen och premiärspela Hosianna. Spontant känns det som en lite spretig skiva med både fullt ös, lugna låtar och ett litet smakprov eller en tillbakablick på hur Lasse lät för längesen. Jag tänker, efter en lyssning, att det är en stark skiva totalt sett men med vissa dippar. Att recensera skivan låt för låt känns inte direkt aktuellt, vare sig efter en lyssning eller efter tio. Men jag kan säga att jag hittat några favoritspår redan, och det är väl någon sorts bra tecken. Fortfarande är det dock så att den första, akustiska versionen av singelsläppet Utkast till ett brev är starkare, medan exempelvis titelspåret Hosianna känns starkare på skivan. 
 
Min topp 3-lista efter första lyssningen ser ut såhär
  1. När det blåser från ditt håll
  2. Skolklockan
  3. Monsterteorin
Nu är andra lyssningen igång och jag känner redan hur vissa spår växer mer och mer. Härligt, detta har jag längtat efter!

Vad har du att förlora?

Kategori: Allmänt

Förra veckan när jag besökte Face Cancer-eventet på Konserthuset, som jag skrev om tidigare, kom ett annat fint och klokt citat upp. Citatet löd Våga vara löjlig och det är alltså inte dumt. 

Det är lätt att håna, men tänk efter lite. Hur skönt är det inte att släppa hämningarna, gå loss totalt och bara räcka finger åt kritikerna? Redan när jag gick i första klass lärde min lärarinna, Bibbi från Norrköping, oss "Sköt dig själv och skit i andra". Det är nu det börjar sjunka in hos mig. 

Våga vara löjlig, bjud på dig själv och skit i kritiken. Du är du, sluta aldrig med det. Och om du bara vågar, ska du se att det inte är så farligt. 

Idag la jag upp en film på mig själv, karaokesjungandes till Boten Anna. Och responsen har bara varit positiv och rolig hittills. Det handlar om att ha självdistans, att inte ta sig själv på för stort allvar. Livet är tillräckligt allvarligt ändå. 

Våga vara löjlig, vad har du att förlora?

- - - - - 

Är du sugen på att se filmen finns den här: 

Åh du ljusa framtid!

Kategori: Allmänt

Det är så mycket som händer nu. Och inom en kort och lättöverskådlig framtid. Det roliga är att jag har hittat någon sorts härlig energi som gör att allting jag gör och tar mig för känns så sjukt inspirerande och det gör mig verkligen sjukt peppad och taggad. Ovant, men underbart. Det blir liksom så mycket lättare att leva.
 
Jag fattar att det låter hyperpositivt, men det är väl inget fel i det. Jantelagen kan gå och gömma sig, här kommer jag och jag är på gång. Typ så, haha.
 
Det är både stort och smått som gör mig så här glad och taggad. Men det är härligt. Några bidragande faktorer av vad som bidrar till denna känslan kommer här.
 
- Jag ska se The Sounds två gånger i höst, både på The Tivoli i Helsingborg, där det en gång började, och på deras "nya" hemmaplan i Malmö. ÖS!
- Toughest, Köpenhamn. En åtta kilometer lång hinderbana med 50 hinder att passera, snacka om utmaning!
- Slutspurten i Allsvenskan. Mer spännande än på länge, och ett högintressant derby på gång.
- Träningsläger i Barcelona. I oktober åker jag till Spanien (första besöket i landet) en vecka och ska träna tre pass om dagen i sju dagar. Kaos i kroppen!
- Hösten. Den är ju så härlig. Färgerna, regnet, mörkret, de tända ljusen. Bring it on!
- Göteborg. På lördag åker jag på möte i staden jag älskar. Mötet blir lite sekundärt, även om det ska bli kul att vara delaktig i något som kan ha nationell betydelse.
- Bastille, Köpenhamn. Efter rapporter om att deras spelning på iTunes Festival var magisk ska det bli grymt kul att se dem live i höst.
- Innebandy. SSL-säsongen drar igång igen, FCH ser som vanligt intressant ut och det ska bli kul att sätta sig på Helsingborg Arena igen.
- Winnerbäck. Som om jag skulle glömma honom. Ny skiva om en dryg vecka, turné i höst! Ren magi, såklart.
 
Detta kommer bli så otroligt härligt, klart att man känner peppen!
 
Ah, kan knappt vänta!

Veckoresume

Kategori: Allmänt

Det känns som att det är dags att få bort människohataren Alexander Bard från toppen av min blogg. Han hör liksom inte hemma där över huvud taget. Istället tänkte jag berätta om så mycket skojigt som har hänt den senaste tiden. Det var ett tag sedan jag skrev, så det är väl dags.
 
Förra söndagen var jag och några ur Mayhem-gänget ute på Kullaberg och klättrade. Vi klättrade på klipporna, med sele, lina, riktiga klättrarskor och hela baletten. Kullabergs klippor är ju ökända för att vara branta och farliga, men lyckligtvis hittade vi en (med hjälp av utmärkta instruktörer) bra nybörjarklippa som var ganska lättklättrad. Jag hade aldrig klättrat på riktiga bergväggar förut, så det var en ny och häftig upplevelse. Jag blev definitivt sugen på mer klättring! Det var enormt fint väder till en början, men när alla utom en hade fått klättra kom ovädret och ösregnet in över klipporna. Vi fick snabba oss ifrån klipporna, och efter ett mysigt och värmande fikastopp inne i Höganäs beslöt vi oss för att åka vidare till Höganäs hamn. Där finns det två klätterblock/klätterväggar som vi valde att öva lite mera på. Vissa är ju såklart bättre än andra på klättringen, och när jag inte ville mer fanns det annat att göra. Ute i havet stod en ensam rutschkana och den var ju tvungen att få sällskap. Jag och Alexandra tog oss ut i vattnet och åkte, barnsliga osm iv är. När vi åkt den två gånger hittade vi flera rutschkanor och alla var ju tvungna att provas! Till sist, när vi redan var blöta och kalla tog vi oss ut till en hoppflotte och testade den också. Alla tänkbara uppförandekoder och vuxenregler upphörde att gälla, helt fantastiskt att släppa loss och bada i havet i början på september!
 
I tisdags var jag och min kära mamma på en tretimmarsföreläsning på Konserthuset i Helsingborg. Det var en inspirationsföreläsning kombinerat med en insamling till Barncancerfonden, där bland annat cancerdrabbade Dennis Maliganis pratade, Dennis Camitz sjöng och Erik Ståhl föreläste om hur vi ska ta vara på den tiden vi har här. Det var mycket allvar, mycket humor, mycket musik och väldigt intressant. En rad fina och tänkvärda citat sades, där mitt favoritcitat från kvällen nog var "Jag njuter så länge jag varar".
 
Givetvis har det även blivit en del träningspass, både planerade och oplanerade. I fredags hade jag tänkt ta mig en vilodag för att kroppen skulle få chans att andas, men det blev inte så. Istället såg jag att en Mayhem-kompis sökte träningssällskap och då var det inte svårt att säga ja. Tillsammans körde vi en Coach Me med tio varv i skogen kombinerades med diverse övningar, och aktiv vila när den andra sprang i slingan. Det är kul att hitta nya vänner, och kunna göra sådana här saker med människor som man egentligen inte känner eller bara träffar  snabbt under träningen en eller två gånger i veckan. Det ger så mycket utan att man egentligen själv behöver bidra med någon större insats. Fantastiskt!
 
Ett annat exempel på vad det gett mig med träningen är en annan vänskap. Efter badet och klättringen i söndags föreslog Alexandra att jag skulle komma och prova på inomhusklättring också. Så efter passet i onsdags visade hon mig en fantastiskt fin inomhushall med klätterväggar all over the place. Det var roligt att testa på även det, men det var svårt. Speciellt när man skulle klättra upp och ner i taket, då tog det lite stopp kan man säga. Antagligen har jag inte varit där för sista gången heller!
 
Den efterlängtade vilodagen kom i lördags istället. Jag hade tänkt träna, men lyssnade på kroppen som nog sa ifrån. Jag är inte riktigt säker, jag har inte vant mig vid de tecknen än. Jag gick ner på stan, satte mig vid havet och läste en bok. Fantastiskt rogivande, med vågorna som kluckar och vinden som brusar. Jag kunde inte helt hålla mig från träningen så jag gick bort och mötte upp Mayhem på Gröningen för att hänga med och käka brunch. Fin tradition som stärker gemenskapen! När maten mättat mig gick jag upp mot Olympia för att se HIF Akademi mot Lärje Angered, och därefter blev det promenad till pappa och Inger för lite middagsbjudning.
 
Igår var det dags att ta igen städningen som jag inte orkade göra helt fullt ut förra veckan. Diskning och dammsugning stod på schemat, och när väl det var klart efter sju sorger och åtta bedrövelser (städa är så tråkigt) belönade jag mig med en promenad på två mil. Jag fick se mycket som jag aldrig tidigare sett i min kära stad, men det var trevligt och jag blev överraskad av det jag fick se. Skön skog, underbara Landborgen, fina nya hus och välplacerade vattendrag med broar och tättliggande boenden.
 
Detta är bara lite av allt som hänt, men det blir nog långt nog för er att läsa. Tack för att du orkat ta dig ändå hit ;)
 

"Han borde utrotas"

Kategori: Personligt

Intressant och oroväckande att en inom musikbraschen högt respekterad person, Alexander Bard, i gårdagens Idol gick ut och tyckte att en av hans musikerkollegor skulle utrotas.

Alexander Bard, som i all tänkbar media och i många andra sammanhang, själv representerar homo-, bi- och transsexuella personer. Det vill säga samma grupp av människor som under andra världskriget jagades av Tyskland för att sedan själva bli offer för - just det, utrotning.

Musikern som Bard ville se utrotad är Lars Winnerbäck. Förutom utrotningshotet gick även Bard loss och kritiserade Winnerbäcks texter, sa att de var pissdåliga och han spelar dålig musik. Läs mer här: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article17354031.ab

Att Lars Winnerbäck är min stora favorit är i detta läget totalt sekundärt, jag tycker inte att man varken beter sig så illa eller säger så om någon annan människa, musiker eller ej.

Det finns en yttrandefrihet i Sverige, och den ska vi vara väldigt rädda och måna om. Klart att man ska få lov att ha sin åsikt, jag gillar egentligen människor som säger vad de tycker. Det jag kritiserar är framför allt ordvalen Bard gör och den genomslagskraft en person i hans ställning får.

Framför allt när Alexander Bard är en så erfaren och rutinerad artist, som dessutom själv representerar den människogrupp (HBTQ-personer) som kanske än idag är mest utsatta för såväl hatattacker och regelrätta mord i ett försök att utrota dem.

Det klingar väldigt illa i mitt huvud och i mitt hjärta.

- - - - -

Ska vi sedan prata om dåliga låttexter hittade jag en talande text på Twitter igår:

Vilken fantastisk helg!

Kategori: Personligt

Ni tror väl inte att jag skrev ett blogginlägg i lördags eftermiddag, som sedan försvann när jag skulle lägga till bilder? Det kan ha varit så. Så nu tänkte jag försöka igen.


Jag har spenderat helgen i Stockholm, det var flera år sedan jag var där uppe och hade en helhelg. Så det var väl dags. Jag flög upp till Bromma i fredags efter jobb, landade passande nog 19:07. Tretton minuter senare satt jag på Flygbussen mot Centralstationen och vid 20:15-tiden hade jag checkat in på mitt rum på Fridhemsplans hotell och vandrarhem.


Ett snabbt ombyte senare var jag på väg till restaurang Vapiano på Kungsbron, där jag mötte upp Närke-gänget Emma, Linnéa, Emilia och en kille som jag pinsamt nog glömt namnet på. Förlåt! Robert? De hade ätit, både pizza och växtblad, men jag nöjde mig med dricka. En bra kväll, ett trevligt ställe och ännu trevligare sällskap!


Vid omkring midnatt lämnade vi, åkte på våra respektive håll och jag gick och la mig. Jag var nog rätt trött, för omkring 04:45-tiden vaknade jag till med kläderna på och gardinerna ej fördragna... Hoppsan. Efter att ha rättat till de smådetaljerna somnade jag om, nästa gång jag vaknade var det morgon och dags för frukost.


Efter frukosten med bacon, äggröra, färsk självpressad apelsinjuice och yoghurt från Skånemejerier(!) påbörjades sightseeingen och den lilla shoppingturen. Jag gick de klassiska turiststråken från Drottninggatan och Riksdagen till Gamla stan och Södermalm. Mitt i Gamla stan var det dock avstängt för helgens Triathlon-lopp, men det funkade att röra sig där ändå.


Framme på söder blev det bland annat besök på Weekday och Sneakers n stuff innan jag valde att gå och besöka/titta på en speciell adress på Ringvägen. Efter det besöket åkte jag tillbaka till Gamla stan för att möta upp en gammal hässleholmskompis, Blom, på O'Learys där han satt och såg Fulham-Arsenal. Kul att kunna bibehålla såna kontakter!


Klockan blev mycket och jag drog mig tillbaka till Fridhemsplan för att byta om och ladda mobilen. Resans höjdpunkt närmade sig men innan dess skulle jag träffa David och hans Leksandskompis, som jag också glömt namnet på (Tomas?), på en pub i Gamla stan. På irländska Wirströms blev det Magners och cesarsallad innan jag åkte ut till Globenområdet och Tele2 Arena där helsingborgarna Jonas och Anna redan väntade inne på ståplatsen.


Vid Annexet träffade jag Emma och gänget igen. Jag hade dessförinnan passat på att köpa Winnerbäcks nya singel på vinyl i ett av försäljningstälten. Det blev dock en alldeles för kort träff där utanför på eventområdet, eftersom jag var tvungen att uppsöka en toalett...


Jag fick ta mig in på Tele2 Arena tidigare än jag ville, men jag hittade Jonas och Anna så jag slapp vara själv i rymdskeppsarenan. Vi hade fått armband till fållan längst fram och la våra tröjor på marken medan vi gick och tog en öl i baren.


När vi kom tillbaka hade folket börjat resa sig upp, det hade blivit trängre men Anna lyckades hitta våra tröjor och vi fick bra platser ändå. Nu kunde det stora Ingvigningskalaset av Tele2 Arena påbörjas!


Första band ut var Zhala, någon sorts elektronisk musik som var ganska skön att lyssna på men ingen höjdare rent visuellt. En konstig bakgrundsdansare störde mycket, och oavsett vad jag sa och tyckte igår kan jag nog tänka mig att lyssna mer på henne.


Det elektroniska fortsatte med Robyn. Hon som ju verkar vara extremt stor utomlands men som inte riktigt fått samma genomslag hemma. Det märks dock att låtarna visst spelats i Sverige för det var fler låtar jag kände igen än vad jag trodde. Och på scen var hon riktigt cool, hon körde sitt race och överraskade mig positivt.
Bästa låt: Indestructible.


Sen... Äntligen!


Lars Winnerbäck. Oj. Som jag har väntat! Han började med en helt akustisk ny låt, ensam inför 40 000 pers. Kyligt. Sedan kom bandet in och det hela blev ännu bättre. En ny låt till, sedan den ösiga versionen av Dom tomma stegen som jag älskar! Underbart! Det blev en effektiv spelning utan så mycket mellansnack, de bara körde på. Helt rätt, tycker jag, även om tiden gick för fort. Jag saknade favoriten Kom ihåg mig men det var skönt att slippa Om du lämnade mig nu...
Bästa låt: Elegi.


När man sedan, efter kung Winnerbäck, tror att stämningen och känslan inte kan bli mer euforisk är det dags för Kent. Med en helt magisk spellista, där jag egentligen bara ville byta ut Sjukhus mot VinterNoll2, levererar de - som alltid - en magisk konsert. Tempot, låtvalen, ljusshowen... Alldeles, alldeles underbart. Och att få dansa loss i sin egen stil och i sin egen värld till den avslutande Mannen i den vita hatten, det var så härligt befriande!
Bästa låtar: Utan dina andetag & Mannen i den vita hatten (16 år senare).


Efter konserten skulle 40 000 personer ut mot samma tunnelbanestation, så vi tre helsingborgare beslöt oss för att vänta ut folkmassan på en krog. När vi druckit upp där gick vi till krogen bredvid, innan vi tog oss mot tunnelbanan till Söder. De flesta barerna verkade stänga 01, men genom tappra försök av Jonas hittade vi ett ställe, Imperiet, som vi gick in på.


När kvällen var slut gick de till sitt hotell och jag åkte tunnelbanan till mitt stopp. Jag lyckades dock somna på tunnelbanan, vaknade precis när dörrarna stängdes på Fridhemsplan så jag fick åka vidare för att sedan vända på nästa stopp. Jag väljer att se det som något man måste ha gjort någon gång i livet...


Söndagen bjöd på lite välbehövlig sovmorgon innan utcheckning. Sedan började ännu en liten turistvandring, denna gång med lite mer Södervandring, Ben&Jerry-glass i Gamla stan och väntan på triatleternas passerande vid riksdagen. Efter Riksdagen gick jag vidare mot Kungsträdgården och upp mot Östermalm och ännu en speciell adress. Efter att ha gått förbi Humlegården, Stureplan och Kungsgatan var det dags att träffa ännu en gammal vän.


Karolina och jag har känt varandra sen barnsben och har gått på samma dagis och skola, och nu bor, pluggar och jobbar hon i Stockholm. Jag besökte henne på hennes jobb, åt sushi och pratade om gamla minnen och nya upplevelser. Ganska sjukt att vi inte setts på cirka tio år, så därför var det extra roligt att prata i typ två timmar idag!


Mitt tåg hem gick klockan 17, så de sista timmarna fördrevs mest omkring på stan. Åhléns city, Gallerian och NK, lite fler "turistmåsten" alltså, innan jag halvstressade till Centralen och spår 10.


På tågresan hem tog jag igen lite sömn, lyssnade på musik och syndade med lite lösgodis. Men jag har hört att det är okej när man har semester...


Jag vill tacka alla för denna helgen, en helg som tillhör de bättre helgerna. Underbart.

https://cdn1.cdnme.se/4061134/6-3/pic_521ae761e087c3753148fc6d.jpg">https://cdn3.cdnme.se/4061134/6-3/pic_521ae761e087c3753148fc6d.jpg" class="image">

Det händer mycket nu

Kategori: Allmänt

Det händer mycket nu, det är det minsta man kan säga. Förutom träningen, som nu blivit en bra och naturlig del av mitt liv igen, är det fullt upp.
 
I helgen som gick var jag på kräftskiva. Min faster och hennes sambo, samt två av deras vänner arrangerade en fantastisk kräftskiva på Närlunda koloniområde. Jag var först skeptisk, jag kände ju typ ingen och bara en av mina kusiner skulle komma. Men med tipsrunda, lära-känna-mingel, grillning, några bekanta ansikten och lite små tävlingar blev det mycket bättre än jag förväntade mig och hoppades. Riktigt kul!
 
Dagen efter, i söndags, sov jag lääänge. Alltså jättelänge. Jag vaknade vid 12 och gjorde inte många knop. Det blev dock ett litet träningspass i skogen, såklart. Efteråt fick jag mamma till att tvätta mina träningskläder, något som tydligen var välbehövligt... Jag sov även hemma i det gamla pojkrummet den natten till måndag, ovant men ganska skönt. När jag väl somnade.
 
Måndagen spenderades först på jobb, sedan åkte jag till Hällevik för att titta på Mjällby-HIF. Tyvärr. Total katastrof, helt under isen och inte alls något glädjeämne. Jo, comebacken av Imad Khalili gladde, resten var bara att glömma på en enda gång. V.Ä.R.D.E.L.Ö.S.T!
 
Igår var det dags för mig att debutera på Mayhems LIVE-pass. Fokus på löpning, varvat med lite övningar. Bland annat en stafett runt Kärnan, och ett antal löpningar upp och ner för Terasstrapporna. Det gick lätt i början, men efter att ha kombinerat trapplöpningen med knäböjshopp var man inte lika kaxig längre!
 
Efter träningen igår var det dags att förbereda inför helgen. Jag ska till Stockholm, på invigningsfesten av Tele2 Arena där Kent, Robyn och Lars Winnerbäck spelar. Eftersom jag avvaktat besked om ledighet har jag inte kunnat boka resa och boende tidigare, så igår satt jag och letade det billigaste och mest lättillgängliga boendet, och de smidigaste transporterna. Klurigare än jag trodde, väldigt mycket uppbokat, men det löste sig. Som det alltid gör.
 
Idag fick jag beskedet att jag får förlängt kontrakt på mitt jobb. Bara en sån sak. Förhoppningsvis skrivs kontraktet på imorgon, och då vet jag vad som väntar för hösten. Även om jag såklart hoppas att det kommer upp något annat alternativ.
 
Träningsdags igen, och idag var tanken att pappa skulle med till skogen och träna Mayhem. Jag hade sagt till honom, och själv varit stensäker på, att det började 19:30. När klockan blev 18:10 går det upp för mig att det börjar 18:30 istället. Som det alltid gör. Jag ringer pappa, berättar läget, han hinner inte komma och jag får snabbt byta om och löpa bort till Olympia. Stress! Men jag hann, och det blev en grymt bra träning!
 
Imorgon är det jobb och återigen träning, sedan är det hem och packa inför helgens äventyr. Det blir svårt att packa, när man bara ska ha en liten väska med sig. Tur att det verkar bli sol så att man kan gå i shorts i alla fall. Det ska bli riktigt kul att komma till Stockholm, det var megalängesedan jag var där. Att se Winnerbäck och Kent, att träffa de fina vännerna, se nya arenan och bara vara lite ledig. Skönt!
 
Som sagt, det händer mycket nu. Men det är så himla härligt.
 
Känner mig lite hög på livet. Underbart!
 

Utmaning 1: Toughest Copenhagen

Kategori: Personligt

Att utmana sig själv. Hitta nya kickar, nya saker som lockar och visa sig själv att man kan. Bara man vill. Och vågar ta steget.

Det är något jag attraheras och inspireras av, både hos mig själv och hos andra. Det känns som att jag verkligen börjat göra det själv det senaste året. Och varför ska jag sluta med det, när det ger mig så mycket tillbaka?

I mitt senaste inlägg gav jag hintar om nya utmaningar som väntar mig. Idag är det med stolthet och glädje som jag kan avslöja den första. Jag har anmält mig till Toughest i Köpenhamn, den 12 oktober. Toughest är en åtta kilometer lång sträcka som innehåller tjugo olika hinder man ska bemästra. Bland hindrena finns en isbassäng, klättring över höbalar, ett nät att krypa under och en hög vägg att ta sig över.

Det kommer bli tufft, namnet antyder ju det om inget annat. Men jag ska klara det. Utan någon tvekan. Det får ta sin tid, men i mål ska jag.

Jag fick upp ögonen för Toughest för några veckor sedan, men tänkte att det inte var något för mig. Det verkade för tufft och med min lunginflammation närvarande kändes det inte rimligt. Det gör det nu. Först och främst är jag frisk, det är ju en grundförutsättning. Men sedan har jag även blivit inspirerad, peppad och övertalad av mina Mayhem-vänner. Sedan kan det också ha spelat in att vi är cirka femton personer från just Mayhem som ska delta, det blir åtminstone mentalt lättare med den vetskapen.

Har du inget för dig den 12 oktober finns det alltså femton galna och taggade svenskar som behöver ditt stöd på plats i Köpenhamn!

Läs mer om Toughest-hinderbanan på www.toughest.se.

Utmaningarnas år

Kategori: Allmänt

Det känns bra. Detta året har varit ett riktigt skönt år hittills, med massor av nya intryck, massor av nya människor och massor av nya upplevelser. Och sånt är så himla kul. Jag har gjort saker jag aldrig tidigare gjort, sett saker jag aldrig tidigare sett. Det är jag nöjd över, stolt över och väldigt glad över.
 
Jag har utmanat mig själv, försökt komma bort från en del gamla dåliga och tråkiga rutiner och samtidigt skaffat mig nya, bättre och roligare rutiner. Jag vill inte påstå att jag aldrig mått så här bra tidigare, men bra mår jag. Jättebra. Givetvis finns där saker, personer och andra ting som jag saknar och som jag jagar, men vad vore livet om man hade allt och inte behövde jaga. Antagligen inte lika roligt.
 
Min jakt efter utmaningar fortsätter dock, kanske med ännu starkare kraft än förr. I nuläget känns det som att jag har tre utmaningar, tre mål, jag vill genomföra det kommande året. De tre utmaningarna är olika varandra, men om man ska räkna och försöka jämföra i storlek och omfång är de nog ungefär jämnstora. Ingenting är ännu klart, inte bokat, inte planerat eller knappt ens förberett.
 
Två av de tre, som kommer att presenteras officiellt inom kort, lär bokas kommande vecka eller nästa. Den tredje kräver en del mer planering och finansiering, så det lär nog dröja ett tag innan det avslöjas. Å andra sidan är den tredje nog inte alls lika fysiskt och psykiskt krävande och påfrestande som de två andra.
 
De två första utmaningarna är delvis ett resultat som vuxit fram ur en gemenskap, en drivkraft, en peppande och underbar omgivning jag älskar att befinna mig i. Många av de nya människorna jag träffat det senaste året har fått mig att inse saker jag inte tidigare insett, pushat mig att komma över hinder och gränser, sett mig för den jag är och, om vi ska bli lite djupa, delvis format mig till den jag är idag. För det är jag väldigt tacksam.